Vuxen på riktigt

Läser i tidningen om föräldrar som har vuxna barn hemma. Och dessa vuxna individer saknar ambitioner, driv och motivation. Ovanpå detta har vi de ansvariga föräldrarna som bekymrar sig men samtidigt fortsätter att curla och serva. Patetiskt. Dessa osnutna ungar som för länge sedan borde lämnat boet har ett visst ansvar. Men jag anser att det största problemet är deras föräldrar.

Även Per Penning har varit barn en gång, tro det eller ej. Jag tillhör den skara människor som växte upp med trygghet och kärlek i hemmet vilket jag är mycket tacksam för. Att som barn växa upp under umbärande och kanske våld ger själsliga sår som är mycket svårläkta, är jag rädd. Själv har jag minnet av en örfil, inget mer, men som jag likväl aldrig glömmer, så vilka mardrömmar finns det som människor när med sig - varje dag i sina liv.

Kärlek till sina barn är bra och det kan nog aldrig bli för mycket av den varan. Folkvett lär sig de allra flesta, bara de får kärlek som barn, menade exempelvis Astrid Lindgren. Samtidigt så gäller det så som förälder att lära sig vad sann kärlek till sina barn egentligen innebär. För barn blir vuxna och med det kommer ansvar, både mot sig själv och andra. Jag har tidigare skrivit om den sorts kärlek som passiviserar och skämmer bort barn. Det kallas att curla och de föräldrar som gör sina barn denna otjänst kallas curlingföräldrar. Motsvarande uttryck på engelska är ‘helicopter parent’. Kort sammanfattat är detta föräldrar som gör allt de kan för att göra sina barns liv så enkelt och sorglöst det bara går.

En skrämmande avveckling av föräldraskap är det vi får som resultat. Ungar som bestämmer och styr över sina föräldrar, blir socialt handikappade och får en skev världsbild där de tror att de är världsalltets mittpunkt. En avsaknad av barnuppfostran som jag vill påstå inte ligger långt borta från misshandel.

Den danske barnpsykologen Bent Hougaard beskriver det bra: 'Barnen är inte våra kompisar. De har många kompetenser, men de är inte kompetenta. Att vara kompetent är att kunna styra sina känslor, vänta på sin tur, ta ansvar. Det kan inte barn och det ska de inte behöva kunna. Barn vill ha sina behov tillfredsställda nu. Vad vi behöver är kompetenta vuxna.'

'Curlingföräldrar blir hemsamariter. Utan lön. Det blir för mycket omsorg på för många områden. Desto mer omsorgskrävande blir ungarna också. Man kan inte älska sina barn för mycket, men man kan ge dem för mycket service.'

Vi tror att bara vi är goda och snälla och behandlar barnen som likvärdiga så blir de lyckliga. Så hänger det inte samman. Alltför många barn behandlas som om de var små vuxna. Vi ger för små barn för stor frihet. Vi frågar hela tiden: Vad vill du äta? Vilka kläder vill du ha? Vad vill du leka? Föräldrar måste lära sig att våga ta konflikter. Om vi för fridens skull undviker konflikter lär sig barnen aldrig att lösa några. När de små änglarna sen blir tonåringar har man bara att be till högre makter att man ska kunna få dem att lyssna på en.

Vi vuxna väntar för länge med att bli auktoriteter. Det är en massa babblande hos många mammor och pappor. Aldrig har barn fått så långa förklaringar när vi istället borde lägga mer energi på att förtydliga att det är vi vuxna som bestämmer och därmed tar ansvar. Föräldrar måste vara tydliga med vad som inte kan förhandlas kring, helt enkelt.

Vilken surgubbe, den där Per är, tänker du kanske? Eller är jag en realist?

intressant?