Återuppstånden

Idag är det drygt en vecka sedan svärmors begravning. Det var i sig en märklig känsla att vara med om detta - att säga farväl till en människa som jag tyckte väldigt mycket om. Samtidigt så hade hon ju lämnat oss på riktigt flera veckor tidigare.

Det var många tårar blandade med skratt den dagen. Sorg hand i hand med glada minnen. På något sätt så kom vi som fanns 'kvar' varandra närmre, om så bara för ett litet tag. Vi påmindes om livets förgänglighet och vikten av relationer till varandra. Tingen är intet jämfört med mänsklig kontakt och värme.

Var finns hon nu då, min svärmor? Jag har mina egna funderingar och tankar kring det.

Jag läste för ett tag sedan om att vi människor på sin höjd är ett fragment av oss själv efter tio år. Våra atomer, eller kanske bättre benämnt - våra elementarpartiklar, byts ständigt och jämnt ut med vår omgivning, vilket gör att vi efter ett antal år har försvunnit iväg någon annanstans och bytts ut mot något nytt. Inte otroligt så är vi alla en liten, liten del av kanske Darwin, Dalai Lama, Moder Theresa eller Gandhi i denna stund. Är inte det en spännande tanke? Du är lite jag och vice versa?

De döda lever vidare i oss, i en liten blomma, i en fågel. För mig är det trösterikt. Livet är fantastiskt och döden med. Allting går igen.