Rädslorna

Jag fick ett brev ifrån Frisk Ekonomi som gladde mig oerhört. En liten omtanke och några varma ord kan betyda mycket, och det gjorde det med. Och flera insikter kring hur det är i en situation som min. Tack för din omtanke - var stolt över din stora förmåga till empati, Frisk Ekonomi.

Och hur är det med mig egentligen? Hur mår jag? Bra frågor..

Utan att bre på för mycket så mår jag genomsnittligen ganska bra. Ibland mår jag skit - men den mesta tiden mår jag relativt väl. Och det är inte att förakta.

Att bo tillsammans fortfarande när beslutet att dela på sig är taget är verkligen inte helt enkelt. Det är både jobbigt, förvirrande och sorgesamt. Jag förmodar att hjärnan fungera så att den gärna rullar tillbaka i gamla hjulspår. Så dagarna som passerar här hemma som ter sig 'vanliga' tenderar också att få mig att glömma bort verkligheten från stund till stund. Och när verkligheten kommer ikapp igen - det är då mina lägsta stunder kommer.

I mina bästa stunder känner jag tillförsikt och framtidstro. Efter att, som vi, i över två års tid verkligen försökt att lappa och laga vårt äktenskap, så känns det emellanåt som en stor befrielse mentalt att inte längre behöva försöka. Vägs ände är nådd. Vår kamp är över och vi stred tappert. Nu äntligen en uns vila.

Det svåraste är nog att hantera rädslorna.

Rädslan för barnens väl och ve. Hur kommer de att må av det här? Blir det bra? Kommer de att trivas och vara glada. Det här är min största rädsla, och går det inte bra kommer det att krossa mitt hjärta.

Rädslan för ensamheten. Hur blir det när jag är ensam? Kommer jag att känna mig ensam och övergiven? Bara jag i vårt hus med alla levande minnen? Den här rädslan är mer kontrollerbar. Jag vantrivs inte när jag är för mig själv och barnen är inte längre bort än en mil och ännu närmre via telefonen. Blir saknaden för svår kan jag köra dit en stund.

Rädslan för att jag mist min livskamrat. Vårt liv tillsammans har varat i över arton år. Fru Penning är min bästa vän, barnens mamma, min älskare genom många år, en central person i mitt liv. Är det rätt det här? Kan det verkligen vara så att vi inte är de rätta för varandra? Den här rädslan kommer och går. Ibland känns vår seperation helt fel, men oftast som en förutsättning. Men tvekan finns där.

Rädslan för fördömanden. Att skiljas, inte minst med barn, är ett misslyckande. Mitt misslyckande, min hustrus misslyckande. Att släktingar, vänner, bekanta - ja, varenda kotte i barnens skola eller dagis, på jobbet - varhelst. Många är snara att döma. Men vad vet de? Men jag räds att pekas ut som en misslyckad familjefar.

Rädslan för beklaganden. Livet är orättvist, det påstår jag sedan länge. Det är inte synd om mig. Det är inte synd om fru Penning, inte heller om barnen. Jag är rädd för att folk beklagar sig, dunkar mig i ryggen, ger sina 'synd om dig'. Nej - det är inte synd om någon. Men jag är rädd för att bli beklagad, riktigt rädd. Det är inte uppbyggande för mig - bara nedbrytande.

Rädslan för ekonomin. Jag räds för hur min privatekonomi kan tåla det här. Som familjeförsörjare är det oerhört viktigt att det här fungerar. Men med hjälp av mina kunskaper och alla ekonomibloggar så tror jag att denna rädsla kan klinga av med tiden.

Jag är inte ateist eller agnostiker trots min avoga inställning till organiserad religion. Min Gud har funnits där för mig sedan barnsben. Jag avfärdar inte andlighet och ger mig heller aldrig in i diskussioner kring dess konflikt med evolutionsläran eller vetenskapen. Gud är en tröst i svåra stunder. Finns Gud eller inte? Jag vet inte, men att 'diskutera' sina tankar med någon 'någonstans' tröstar mig och ger lindring.

För ett antal år sedan så bad jag mycket kring våra svårigheter med att få barn nummer två. Många provrörsbefruktningar och svåra stunder fanns det. Jag bad mycket till min Gud att om vi bara kunde få det här hett önskade barnet så lovade jag att aldrig be om något mer för egen del någonsin.

Vi fick vårt barn till sist och det var ett mirakel, minst sagt. Och jag höll mitt löfte att aldrig be om något mer för egen del. Bett har jag gjort, men bara för andra. Ända tills nu. Jag har bett några gånger för egen vinning, och jag hoppas att min Gud förstår att det också gagnar alla andra i min närhet: 'Kära Gud, hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra'.